Spelberoende vid Parkinsons sjukdom – en medicineffekt?

Dopaminagonistbehandling var associerad med potentiellt reversibelt spelmissbruk.

Patologiskt spelande (spelberoende) är en sällsynt komplikation till behandlingen vid Parkinsons sjukdom. Orsaken till detta beteende är bristfälligt förstådd. Författarna ville undersöka sambandet mellan medicinbehandling för Parkinsons sjukdom och spelmissbruk.

Under 2002-2004 upptäcktes i rutinverksamheten vid Mayokliniken, Rochester, 11 patienter med idiopatisk Parkinsons sjukdom som utvecklat patologiskt spelande. Man bedömde sambandet till deras medikamentella behandling och jämförde dem med fall som identifierats genom systematisk genomgång av den förefintliga litteraturen om patologiskt spelande vid Parkinsons sjukdom. Alla 11 patienter med Parkinsons sjukdom och patologisk spelande tog terapeutiska doser av dopaminagonister; 3 av patienterna behandlades inte med levodopa. Hos 7 av patienterna utvecklades patologiskt spelande inom 3 månader efter start eller dosökning av dopaminagonist; hos de övriga fyra med längre latens upphörde spelandet sedan agonisten tagits bort. Pramipexol användes hos 9/11 patienter i denna undersökning, och hos 10 av 17 i litteraturen (totalt 68%). Dopaminagonistbehandling var associerad med potentiellt reversibelt spelmissbruk och de allra flesta behandlades med pramipexol. Detta kan möjligen bero på stimulering av D3-receptorerna, som huvudsakligen är lokaliserade i det limbiska systemet.

KOMMENTAR: LÄKEMEDELSVERKET rapporterade under hösten 2005 om spelmissbruk som komplikation till behandling av Parkinsons sjukdom (www.mpa.se Spelberoende - en rapporterad biverkan vid Parkinsonbehandling).

Artikeln av Dodd et al angavs som huvudreferens, och dessa författare finner ett samband mellan agonister, framför allt pramipexol, och spelmissbruk. Man diskuterar orsaken och hänvisar även till andra undersökningar.

Spelandet upphörde sedan agonisten tagits bort, med en latens på upp till några månader. Något enkelt eller entydigt samband mellan agonister och spelmissbruk tycks dock inte föreligga, och bland alla patienter som behandlas med agonister finns endast ett fåtal rapporter om denna komplikation. Att observera är dock att bland de patienter som utvecklade spelmissbruk fanns tidigare inga sådana tendenser. Man resonerar om störningar i basala ganglier och limbiska systemet, och att flera transmittorförändringar kan finnas.

Beskrivningar finns om spelande hos parkinsonpatienter där man inte har kunnat påvisa samband med behandlingen (Kurlan, Mov Dis 2004;19:433-37). Patienterna själva rapporterade i de flesta fall inte om sitt spelande, utan anhöriga gjorde det. Men om en patient med Parkinsons sjukdom utvecklar spelberoende, kan det finnas anledning att ompröva behandling med agonister, kanske huvudsakligen pramipexol.

JEW