Vagusstimulator vid svårbehandlad epilepsi

Nitton barn med Lennox-Gastauts syndrom behandlades med vagusstimulator under 2 års tid. Effekten på epilepsi, EEG, beteende och mental funktion studerades under 6 månader före operation och sedan var sjätte månad fram till follow-up efter 2 år. Efter 2 år såg man en anfallsreduktion på 20 % i gruppen. En mindre grupp – 21 % fick en minskning med 50 % eller mer av antalet anfall. De med högsta bakgrundsaktiviteten på EEG hade den största minskningen av anfallsfrekvensen. Anfallens svårighetsgrad minskade under det första behandlingsåret. Man såg ingen negativ påverkan på beteende eller humör.

Kommentar: VAGUSSTIMULATOR (VNS) är ett redskap i behandlingsarsenalen, men är reserverad för svårbehandlade grupper. Den för närvarande använda policyn är att VNS kan användas som alternativ när epilepsikirurgi inte kan komma ifråga. Det tycks vara en ganska komplikationsfri metod, men innebär förstås operation och tekniska kontroller. I det här materialet ser effekten ut att vara ganska beskedlig, men är i själva verket ganska betydande eftersom det rör sig om en extremt svårbehandlad och terapiresistent grupp.

Liknande resultat uppnåddes i en svensk studie. Sex av 16 barn med refraktär epilepsi som behandlades med VNS förbättrades med en reduktion av anfallsfrekvens och svårighetsgrad, samtidigt som livskvaliteten blev högre (Lundgren J et al: Vagus nerve stimulation in 16 children with refractory epilepsy, Epilepsia. 1998 Aug;39 : 809-13). VNS tycks alltså fungera ungefär lika bra som ett bra nytt läkemedel mot epilepsi.

MK