Ofrivilliga rörelsestörningar efter stroke

Anmärkningsvärt: Parkinsonism efter stroke var i denna studie ovanligt!

Störd motorik efter stroke är vanligt. Denna är nästan alltid i form av en central pares som drabbar arm, ben och ansikte, ensamt eller i olika kombinationer. Andra motoriska störningar än pares kan också uppstå efter stroke. Förekomsten av sådana undersöktes i denna studie från Ecuador. Alla patienter med stroke vid ett sjukhus i Quito registrerades under en 10-årsperiod. Överlevande följdes upp i minst ett år för identifiering och karakteristik av ofrivilliga rörelsestörningar som tillkommit sedan strokeinsjuknandet.

Av 1500 konsekutiva strokepatienter utvecklade 59 (3,9 %) någon form av ofrivillig rörelsestörning under året efter insjuknandet. Tre patienter med tremor innan strokeinsjuknandet exkluderades och den fortsatta beskrivningen gäller för de återstående 56 patienterna. De 56 patienterna hade en medelålder på 63 år (17-90 år), 22 var män och 34 kvinnor. Chorea var den vanligaste rörelsestörningen och sågs hos 36 %. Patienterna som utvecklade chorea var signifikant äldre (medelålder 75 år) än övriga patienter som fick rörelesestörningar. Chorea-patienterna var också de som snabbast fick sin rörelsstörning, i genomsnitt redan 4,3 dagar efter strokeinsjuknandet. De flesta, 85 %, förbättrades helt eller delvis i sin chorea.

Dystoni var näst vanligast och sågs hos 28 %. Denna grupp var signifikant yngre (medelålder 48 år) än övriga patienter med rörelsestörningar. Dystonin debuterade i genomsnitt 16 dagar efter strokeinsjuknandet och alla förbättrades - försvann helt hos en tredjedel, resterande fick en symtomreduktion.

Totalt 24 % utvecklade tremor (vilo-, postural eller intentionstremor) och denna grupp hade en genomsnittsålder på 63 år. Tremorn kom i genomsnitt 19 dagar efter strokeinsjuknandet och hos alla utom en reducerades tremorn med tiden (försvann helt hos 29 %, och delvis hos 64 %).

Endast 6 patienter (9 %) utvecklade parkinsonism (definierat som bradykinesi + minst ett ytterligare av rigiditet, vilotremor eller postural instabilitet). Dessa patienter var i genomsnitt 62 år och fick sin parkinsonism betydligt senare än övriga patienters rörelsestörningar. Fem av patienterna fick sin parkinsonism tre månader efter strokeinsjuknandet och hos en patient efter 10 månader – hos alla utvecklades symtomen snabbt. Parkinsonismsymtomen progredierade hos 5/6 patienter, för en patient var parkinsonismsymtom övergående och försvann efter två år. Parkinsonismsymtomen var rigiditet och bradykinesi i samtliga fall samt tremor i fyra fall – i samtliga fall postural tremor en av dessa patienter hade också vilotremor. Samtliga behandlades med l-dopa och 5/6 svarade på behandlingen men effekten var dock övergående i samtliga fall.

Kommentar: NOTABELT ÄR att parkinsonism i denna studie var ovanligt efter stroke och endast noterades hos 6/1500 patienter, d.v.s. hos 0,4 %. Symtomen kom efter 3-10 månader och endast en patient (0,067 %) hade vilotremor + andra parkinsonistiska symtom.

Vissa oklarheter gör det svårt ett generalisera fynden till den allmänna strokepopulationen. Hur många dog under uppföljningstiden, d.v.s hur många patienter baserar sig undersökningen egentligen på? Hur representativ var egentligen den studerade populationen för alla med stroke? Detta är svårt att uttala sig om p.g.a. sparsamma uppgifter. Vi vet t. ex. inget om studiepopulationens åldersfördelning. Trots dessa reservationer ger denna stora studie intressanta uppgifter om hur ofta vi kan förvänta oss förekomst av chorea, dystoni, tremor och parkinsonistiska symtom efter stroke, och hur dessa symtom förändras över tid. Studien bekräftar de flesta tidigare studier vilka visat en begränsad och övergående effekt av l-dopa vid vaskulär parkinsonism.

LF