Heley MA, Morris JGL, Reid WGJ, Trafficante R. Sydney Multicenter Study of Parkinson’s Disease: Non-L-Dopa-Responsive Problems Dominate at 15 Years. Movement Disorders 2005;20:190-9
Studien visar att det inte tycks vara någon fördel att vänta med levodopa i tidiga stadier då patienterna har störst glädje av läkemedelseffekten
En tredjedel av de 149 parkinsonpatienter som rekryterades för 15 till 18 år sedan till Sydney Multicenter Study of Parkinson’s Disease lever fortfarande. Ursprungsstudien jämförde lågdos levodopa med lågdos bromokriptin. Författarna rapporterar nu de problem som finns i gruppen som har överlevt under 15 år efter diagnosen. SMR (standardized mortality ratio) är betydligt förhöjt (1,86) och ingen skillnad förelåg mellan de två armarna. Fall inträffade hos 81% av patienterna, och hos 23 % ledde fallen till frakturer. Kognitiv försämring fanns hos 84 %, inkluderande 48 % som uppfyllde kriterier för demens. Hallucinationer och depression har funnits hos 50 %. Felsväljning med aspirationsrisk har förekommit hos 50 %, postural symtomgivande hypotension hos 35 %, och urininkontinens hos 41 %. Ingen patient var i arbete, och 40 % av patienterna levde i någon form av speciellt äldreboende. Trots att ca 95 % har haft problem med dyskinesi/dystoni och wearing off, var dessa problem hos de flesta inte handikappande i någon större utsträckning. Dyskinesi och dystoni uppträdde senare hos den grupp som startade med bromkriptin, men end-of-dose-problem uppträdde vid likartad tidpunkt när väl levodopa introducerades. Sjukdomens progress var likartad i båda armarna.
Författarna konkluderar att de värsta långtidsproblem som uppstår är symtom som inte svarar på levodopa. Neuroprotektion bör bedömas efter förmågan att förbättra de symtom som levodopa inte hjälper mot, snarare än att bedöma förmågan att fördröja användningen av levodopa eller minska levodopas biverkningar.
Kommentar: STUDIEN ÄR EN långtidsuppföljning av parkinsonsjuka under minst 15 år. De ursprungligt rekryterade patienterna var levodopanaiva. Insamlingen skedde under 3 år, 1984 till 1987. Av 149 personer kunde 136 ingå i studien. 52 patienter levde efter 15 år och har inkluderats i denna beskrivning. Den ursprungliga 5-årsperioden var randomiserad och dubbelblind. Efter 5 år behandlades patienterna på basen av behov.
Man konstaterade 82 dödsfall mot förväntade 44 (SMR 1,86). Medelålder vid dödsfallen var 75,5 år. Mediantiden från diagnos till död var 12,2 år, något lägre för män och högre för kvinnor. Faktorer som prognostiserade kortare överlevnad var framför allt hög ålder vid diagnos, (kortare förväntad överlevnad), men också Hoehn-Yahr mer än 3 vid baseline (sjukare), snabb progress av sjukdomen innan studien, nedsatt balans vid baseline, demens vid baseline, eller demensutveckling inom 15 år.
Lunginflammation var den vanligaste orsaken
Dödsorsakerna var likartad för de båda armarna, och lunginflammation var den vanligaste orsaken. Parkinsons sjukdom bedömdes vara av betydelse för dödsfallet i 52 % av fallen. Stroke var vanligt (SMR 2,28).
De främsta orsakerna till problem hos de överlevande efter 15 år var fall, autonoma störningar (BT, urin, tarm), neuropsykiatriska symtom och demens, symtom som inte förbättras av levodopa. Motorfluktuationer och dyskinesier var vanliga men inte så störande. Trots att tidig behandling med agonist reducerar dyskinesi och dystoni, verkar det inte vara någon fördel att vänta med levodopa i tidiga stadier då patienterna har störst glädje av läkemedelseffekten. Studien ger heller inte belägg för att agonister (bromokriptin) har någon protektiv effekt.
JEW
