Visuella hallucinationer eller illusioner vid Parkinsons sjukdom

Sammanfattningsvis lanserar författarna idén att visuella hallucinationer är en störning mellan yttre och inre perceptioner

Visuella hallucinationer (VH) vid Parkinsons sjukdom är en kronisk komplikation hos 30 till 60 % av behandlade patienter och har en mångfacetterad fenomenologi. Fladdrande, otydliga intryck och verklighetsliknande men felaktiga perceptioner föregår det centrala syndromet som innehåller stereotypa, färgade bilder. Patienten kan känna igen dessa bilder som hallucinationer, men är sällan irriterad eller rädd för dem, utan kan snarare vara road av att betrakta dem. Trots att flera studier på VH vid Parkinson haft fokus på olika forskningsområden har inget försök gjorts att skapa en övergripande teori om dess patofysiologi. Författarna har använt Hobsons arbete om olika stadier av medvetandet och föreslår en modell som integrerar till synes väsensskilda data för att förklara VH. Man föreslår att VH kan betraktas som en felreglering av styrningen och filtreringen av inkommande externa perceptioner och intern produktion av föreställningar (images). Bidragande faktorer och anatomiska förutsättningar i modellen inkluderar nedsatt primär synförmåga, minskad aktivering av primära synkortex, aberrant aktivering av associativa delarna av synkortex och frontalkortex, nedsatt suppression av skapande av inre bilder i det ponto-geniculi-occipitala systemet, inträngande av föreställningar under REM-sömn in i det vakna tillståndet, försämring av hjärnstammens förmåga att filtrera på grund av fluktuerande vakenhet samt medicinrelaterad överaktivering av det mesolimbiska systemet. Olika orsaker ger upphov till varierande symtom och prognosen kanske inte är enhetlig. Detta nya koncept tillåter en anatomisk koppling till VH och föreslår nya testbara hypoteser avseende patofysiologi och behandling.

Kommentar: VISUELLA HALLUCINATIONER eller illusioner är vanligt förekommande vid Parkinsons sjukdom. Det är betydligt ovanligare med hörselhallucinationer. Oftast är de visuella hallucinationerna inte skrämmande, men har de en gång dykt upp verkar de fortsätta. De har en tendens att komma vid dämpat ljus eller skymning, eller vid sänkt vakenhet. De är ofta kortvariga, kan vara tydliga eller otydliga. Med tiden kan de förvärras och övergå i ett allvarligare tillstånd kombinerat med paranoia. Jämfört med motoriska problem utgör de en större risk för institutionsvård.

Artikeln går igenom olika mekanismer. Man slår fast att dopaminöverstimulering på något sätt är bidragande. Balansen mellan dopaminerga/kolinerga systemen tycks också spela in. Det serotoninerga systemet verkar också vara inblandat. Den primära synfunktionen kan spela en central roll, och förmågan att diskriminera mellan det som patienten ser och det han minns tycks vara nedsatt, så att riktiga minnesbilder kan tränga undan det som ögat i nuögonblicket ser. Synen hos den parkinsonsjuke är försämrad på flera sätt, bland annat nedsatt kontrastkänslighet, färgsinne, och hastighet i ögonrörelser, och allt detta kan försämra förmågan att
uppfatta omgivningen korrekt. Men också den centrala processeringen av synsignalerna verkar vara förändrade. Varierande vakenhetstillstånd kan ytterligare försvåra en korrekt och sammanhängande tolkning av det som händer. Nedsatt kognition/demens är en riskfaktor.

Författarna tar hjälp av teorier om medvetande (consciousness) som Hobson utvecklat. Den är en tredimensionell modell med begreppen activation, input och modulation. Den beskrivs kortfattat och är inte omedelbart förståelig. Det finns också andra teorier om medvetandet. En förändring av medvetandenivåer kan vara en pusselbit. Sammanfattningsvis lanserar man idén att VH är en störning mellan yttre och inre perceptioner. Praktiskt i vardagskliniken kan vara att ta hänsyn till patientens synförmåga, kritiskt granska medicineringen och informera anhöriga.

JEW