Posttraumatisk epilepsi – en populationsstudie

För att studera sambandet mellan skalltrauma och epileptiska anfall undersöktes alla personer som mellan 1935 till 1984 drabbats av en skallskada. Studien genomfördes i ett område i Minnesota (Rochester) där man sedan långt tid tillbaka har ett journalsystem som möjliggör denna typ av undersökningar. Sammanlagt 4541 barn och vuxna med ett skalltrauma (definierat som förekomst av medvetandeförlust eller posttraumatisk amnesi eller skallfraktur) identifierades.

Skadan klassificerades som mild om medvetandeförlusten eller amnesin var kortare än 30 min, som moderat om medvetslösheten var mellan 30 min och 24 tim eller om skallfraktur förelåg, som grav om medvetandeförlust och amnesi varade i över 24 tim, eller om subduralhematom eller hjärnkontusion förelåg.

Förekomsten av anfall i studiepopulationen jämfördes med förekomsten av epilepsi i normalbefolkningen i området. Resultaten redovisas för anfall i den icke akuta fasen, dvs. anfall som inträffar mer än en vecka efter anfallet (eller mer än fyra veckor efter anfallet i en del fall med komplicerat initialförlopp).

Sammanlagt 97 personer fick oprovocerade anfall och 46 personer fick provocerade anfall efter akutfasen. Följande resultat rör gruppen med oprovocerade anfall. Epilepsi utvecklades hos 75 personer medan 22 endast hade ett solitärt anfall. Risken för oprovocerade anfall efter skalltrauma var ökad 3,1 gånger (95% konfidensintervall [ki] 2,5-3,8) jämfört med normalbefolkningen. Denna riskökning varierade från 1,5 (95% ki 1,0-2,2) efter milt trauma, till 2,9 (95% ki 1,9-4,1) efter måttligt trauma och 17 (95% ki 12-24) efter gravt trauma. Efter milt trauma fanns riskökningen bara de första 5 åren, ej därefter. Vid måttligt trauma kvarstod riskökningen under de 10 första åren och efter gravt skalltrauma kvarstod riskökningen under hela uppföljningstiden som var upp till 30 år.

Vid multivariat analys identifierades följande oberoende riskfaktorer för senare oprovocerade anfall (se faktaruta).

Kommentar: Den epidemiologiska kunskap vi har om risker för epileptiska anfall efter skalltrauma kommer främst från studier i Rochester, Minnesota. Den nu presenterade artikeln baseras på ett material som publicerats i Neurology 1980, men med skillnaden att studiepopulationen nu är större och observationstiden är längre. Resultaten ger en god grund för prognostiska bedömningar av risken för senare epileptiska anfall med hänsyn tagen till skalltraumats svårighetsgrad.

Intressant är att anfall under akutfasen inte var en oberoende riskfaktor för senare utveckling av oprovocerade anfall, vilket man funnit i en annan studie som refereras i denna tidskrift (Angeleri et al).

I den multivariata analysen fann man att anfall under akutfasen till allra största delen förklarades av de riskfaktorer som angetts i faktarutan.

Man bör notera att den marginella riskökningen efter milt skalltrauma bara gällde patienter med medvetslöshet. De som endast hade en posttraumatisk amnesi hade ingen signifikant ökad risk för senare anfall.


LF

 

Riskfaktorer för oprovocerade anfall efter skalltrauma   Hjärnkontusion  Subduralhematom Skallfraktur Medvetslöshet el PTA >24 h Över 65 år vid traumat PTA: posttraumatisk amnesi