Katsikitis M, Pilowsky I. A controlled study of facial mobility treatment in Parkinson’s disease. Journal of Psychosomatic Research 1996;4:387–96
Målet med denna studie var att utvärdera värdet av orofacial fysioterapeutisk behandling (OPT) på ansiktets rörlighet hos parkinsonpatienter. Sexton patienter deltog och fördelades slumpmässigt till behandlingsgrupp eller kontrollgrupp. En kort intervju mellan fysioterapeuten och varje deltagare videoinspelades, och från denna film valdes 10 bilder som underlag för bedömning av ansiktets rörlighet. Kvantifieringen av ansiktets rörlighet erhölls genom att använda ett objektivt, datoriserat mätsystem, baserat på en matematisk modell av ansiktet (FACEM). Huvuddragen i ansiktsuttrycket noterades, liksom 12 speciella ansiktsmått, som representerar avstånden mellan vissa punkter i ansiktet. Ansiktsbedömningarna gjordes vid 3 olika tillfällen: före behandling, direkt efter behandling och 4 veckor efter behandling.
För behandlingsgruppen fann man (MANOVA) att det fanns en signifikant skillnad för Mouth-opening-Measure och Mid-Top-Lip-Measure mellan baseline och direkt efter behandling. Likaså fanns signifikant förbättring mellan baseline och 4 veckor efter behandling för dessa samt för Lower-Lip-Thickness-Measure, TopEyelid/Iris-Intersect-Measures. Hos kontrollgruppen fanns inga sådana skillnader. Dessa fynd antyder att ansiktsrörligheten kan förbättras med specifika övningar, och att effekten kvarstår efter behandlingen.
Kommentar:
Lönar det sig med fysioterapi vid Parkinsons sjukdom? Kan man förbättra motoriken med övningar och inte bara förhindra försämring?
Ett typiskt symtom vid Parkinsons sjukdom är s-k maskansikte med nedsatt ansiktsrörlighet och därmed sammanhängande svårigheter att på ett naturligt sätt visa känslor genom ansiktsuttrycket.
Denna artikel som jag kommit över är från 1996, men visar på möjligheten att med icke-medikamentell metod försöka påverka ett symtom som är besvärande i kommunikationen mellan parkinsonpatienten och omgivningen, nämligen ansiktets motorik. Man har med specifika övningar av ansiktets muskler under 1 timma 2 gånger i veckan under 4 veckor kunnat visa en förbättring i motoriken som inte fanns i kontrollgruppen. Det är inte lätt att visa detta och man har måst använda mycket speciella metoder. Kanske andra inte upprepar försöken.
Med tanke på ansiktets centrala betydelse för vår kontakt med andra och vår kommunikationsförmåga borde det ju vara av stor praktisk betydelse om det går att förbättra motoriken genom egna övningar, som kan underhållas i hemmet. Program för att förbättra förmågan att inte bara tala bättre, eller svälja bättre, utan som tar sikte på att förbättra just förmågan att använda ansiktet för att uttrycka känslor borde kanske prövas mer?
JEW
